Orientering

Axplock från O-ringen Åre

Branta fjäll med Åreskutan åt norr, sjön i söder och däremellan fjällbyar med
lägenhetskomplex på rad. Det var platsen för årets O-ringen. En total motsats
till fjolårets Uppsalaslätt. Mina förväntningar innan var att få någon etapp med
härlig orientering på kalfjället blandat med klurig lågfjällsterräng. Trots att jag
valt kortklass under veckan så infriades förväntningarna de första etapperna i
Trillevallen där även vi äldre damer fick knata uppför fjället med möjlighet att
spana ut över fjällandskapet när vi korsade slalombackarna på väg nerför mot
de sista kontrollerna.
Trillevallen var ett av de utflyktsmål jag upplevde som barn när vi åkte på tur
med familjen på vårvintern. Det enda jag minns var att de hade fin skyltning
längs de rödkryssade lederna och till och med ställt ut vallaburkar på vissa
ställen för att längdåkande turister skulle kunna bättra på fästet. Kryssade leder
fanns som vägval även nu men någon fästvalla behövdes inte då det var riktigt
tungt före i de uppsprungna sankmarkerna. Upploppet de två första etapperna
var spektakulärt, helt i klass med några av dypölarna vid Tjurruset. När över
10000 orienterare passerar samma myr i lätt regn dröjer det inte länge förrän
leran når till knäna på de flesta. Det bjöds på tragikomisk underhållning när
skor och barnstövlar blev kvar i leran. Någon tappade en sko, tog ner handen
för att få fatt den men hittade en annan sko i stället. Mot slutet av etapp två
fick funktionärer agera bärgare för att inte bara skor utan även löpare skulle bli
fast för evigt.
Tävlingsmässigt hade klubben lite varierande framgångar i de självvalda
klasserna. Imponerade stort gjorde Anders Gedin med andra plats första
etappen i den stenhårda H65 klassen i hård konkurrens med de allra bästa i sin
åldersklass, de som lyckats klara sig från besvärande gubbvader och
knäartroser så att löpning uppför och nerför branta fjällsluttningar var möjlig.
På tisdagen var det möjligt att vila tunga lår. Vi valde en nätt liten promenad
uppför närmaste slalombacke för att spana efter hjortron. Några dagar för
tidigt då de flesta var hård kart men utsikten över Åresjön var mödan värd. På
eftermiddagen var det dags för elitssprinten där det var tre löpare med
Säterbygden som moderklubb men som nu tävlar för andra klubbar, Rassmus
Andersson, Oskar och Frida Sandberg. Högintensiv orientering i extremt hög
hastighet direkt efter två långdistanser på fjället är en utmaning även för den
mest vältränade men alla tre fick med sig ett bra resultat att lägga till de
tidigare inför de sista avslutande etapperna.
Järpen var platsen för övrigas etapp tre. Medeldistans stod på schemat vilket
innebär något kortare banor men intensiv orientering. Själv var jag inställd på
att hålla fokus in och ut från kontrollerna för att minimera misstag och behålla
och kanske förbättra totalplacering. Redan till första kontrollen var taktiken
som bortblåst när jag kom fram till stigen bakom första kontrollen och fick ta
om två gånger innan jag hittade första sänkan, en onödig minuts miss. Om det
hade stannat vid det hade det varit godkänt ändå men det fortsatte hela banan
med allt annat än stabil orientering och minuterna tickade på och veckans
bottennotering var ett faktum.
På kvällen tog vi chansen att prova PreO då dagens etapp gick alldeles i
närheten av vårt boende. Det var en gammal nedlagd gruva med ett stort
område med slagghögar som var tävlingsområde. Vi fick en kort genomgång på
reglerna där den viktigaste var att man inte fick prata under banan. Vår plan var
att ändå hjälpas åt vid kontrollerna nybörjare som vi var, så vi skapade ett eget
teckensystem för att kunna kommunicera vilken av de 3 – 5 skärmarna vid varje
kontroll ute på stenfältet som var den rätta. Vi hade valt bana A vilket innebar
en extra svårighet där det vid några kontroller inte fanns någon skärm som
stämde helt med definitionen. Ett helt nytt stämplingssystem användes där
varje deltagare hade en knippe brickor där man vid varje kontroll skulle välja
rätt bokstav och stämpla vid en SI enhet som liknar de vi använder på vanlig
orientering. Respekt till de vassaste preO-orienterarna då det absolut inte var
enkelt. Klarade oss under maxtiden på 88 minuter men fick 5 fel av 19 så det
blir att träna mer på avståndsbedömning och kartförståelse för att klara grenen
bättre.
Tillbaka till den vanliga orienteringslöpningen och de två avslutande etapperna
i Ånn. Medel och lång skulle avverkas för alla klasser i en terräng där stora
myrar och en del svårlöpta hyggen dominerade kartbilden. Däremellan
finskurna mindre höjdpartier där banläggaren placerat klungor av kontroller för
att utmana elitorienterarna i tempoväxling. På medeldistansen var det inte
bara banläggning och kartläsning utan även vädret som var utmanande. På väg
till start för egen del hade det börjat dugga men innan jag var framme hade det
tilltagit i intensitet så alla var som dränkta katter innan man äntligen fick ge sig
ut i den något skyddande skogen. Knöt ihop orienteringen optimalt för egen del
och kunde 26 min senare stämpla ut vid målet och känna min nöjd över egen
prestation. Det är häftigt med orienteringssporten där känslorna och
upplevelserna kan växla från total besvikelse en dag till euforisk känsla nästa
när man har flow och flyt mellan kontrollerna. En etappseger blev dagens
resultat med två sekunders marginal så kvällen var vikt för prisutdelning på Åre
torg där de närmaste mötte upp med krans och applåder.
På temat toppar och dalar hade Frida en riktigt bra etapp resultatmässigt med
en 10:e plats i D21 Elit i konkurrens med flera av landslagslöparna. Tyvärr blev
det veckans sista start för hennes del då hon trampat snett på banan och hade
rejält ont i foten så fredagen fick det bli en tur i kanot på Åresjön för hennes
del.
Sista etappen är alltid lite extra spännande för dom som har jaktstart. Målet för
många är att få gå ut bättre än 15:e och byta nummerlappen. Jag gick ut som
nummer tre i min klass och det är lite extra spänt. Även om det inte är någon
som helst skillnad i orienteringen så är det ändå ett moment att bevaka och
kanske till och med avancera någon plats. Fram till ettan var det sju minuter
vilket får anses som ointagligt men halvminuten fram till tvåan borde jag fixa.
Såg ryggen tydligt på väg till tvåan och sträckte ut lite extra över myren. När
fokus ändras från kartan till ryggen framför kommer förstås misstagen, så också
den här gången, så något avancemang blev det inte men det fick duga som
slutplacering den här veckan i Jämtland. Innan det var dags att lämna arenan
för sista gången skulle vi heja in Oskar som fullföljt sitt första Oringen i
herrarnas elitklass. 26:e plats, placeringen precis före Rasmus. Han hade haft
en vecka med några riktigt bra lopp men där avslutningen blev en riktig pärs
efter några dagar med magproblem som dålig uppladdning. Himlen bjöd oss på
en extrem urladdning med åsk- och hagelskur innan vi kunde ta plats i bussarna
tillbaka till Åre.
Totalupplevelsen för veckan var riktigt rolig orientering med variation där jag
tar med mig upplevelsen etapp två från fjället som veckans highlight. Vi
kommer troligen att förknippa Oringen Åre med leran på upploppet och le en
smula åt minnena av alla dråpliga incidenter med orienterare som fastnat och
ramlat handlöst framstupa i brun sörja. Köerna till bussarna och de långa
promenaderna från satellitparkering till buss och från buss till arena kommer vi
att ha glömt innan sommaren är över. Några har kanske redan bestämt sig för
att avsätta vecka 30 nästa år för en tripp till östra Småland medan andra lämnar
kalendern lite mer öppen för andra upplevelser, med eller utan kompass.

Lämna ett svar