25manna avgjordes i år vid Lida Friluftsgård utanför Tullinge. Arenan låg i en slalombacke med fin utsikt över en sjö. Många i laget åkte med stor buss som vi delade med Stora Tuna. När vi kom fram till arenan strax innan starten på första sträckan så virvlade årets första snöflingor i luften. Det klarnade dock snart upp och vi bjöds på en vacker höstdag med klarblå himmel, även om det var lite blåsigt.

Sista kontrollen på toppen av slalombacken. Foto: Anita Klaar

Det var i år inte det lättaste att få ihop ett eget klubblag, mycket beroende på att vi saknade en tjej som är 16 år eller yngre. Flera gånger jublade jag över att ha ett full lag, ibland även med någon reserv. Oftast hann jag dock knappt jubla klart innan nya återbud trillade in. På torsdagskvällen lämnade jag i alla fall in en laguppställning där alla är medlemmar i Säterbygden (inkl Emmy som springer för Domnarvet och skulle vara vår tjej under 17 år, samt Elisabet som springer för Norberg).

Under fredagen droppade det dock in fyra återbud (bland annat Emmy) och jag ägnade 3 timmar på fredag eftermiddag och kväll i telefonen för att försöka skrapa ihop ett fullt lag (istället för att packa). Jag pratade med folk från Stora Tuna, Domnarvet, Ludvika, Jarl, Mora, Kåre, Korsnäs, Hedemora, Linné (samt kanske fler som jag inte längre minns) för att försöka hitta en tjej och någon som kunde ta sista damsträckan. Till slut var jag tvungen att ge upp och när jag satte mig på bussen kl 6 på lördag morgon så stod det VAKANT på lagets sista sträcka, samt att vi saknade en tjej. Vi var alla inställda på att ha så kul som möjligt, även om vi inte skulle få ett slutresultat. Alla skulle i alla fall få springa.

Det är nu som alla hjältar kliver in i handlingen:

Jag börjar med Virve, en D10-tjej från Stora Tuna som satt på bussen med sina föräldrar och syskon för att följa med och titta på stafetten och uppleva stämningen på plats. Nu tackade hon ja till att rädda vårt lag och sprang sitt första 25manna med bravur.

Hjältar 2 och 3 blir Ulf och Svante, två H65or från Korsnäs. Vid 19-tiden på fredagskvällen tackade de ja till två platser på tredjesträckan. De packade snabbt och kastade sig tidigt på lördagsmorgonen in i bilen för att åka från Falun till Stockholm. De var jätteglada och tacksamma för att få uppleva det som de tycker är årets roligaste tävling ytterligare en gång. Och vi är mycket tacksamma för er fina insats!

Hjälte 4 får bli Daniel, en H40 från Stora Tuna som gjorde an mycket bra insats på den långa femtesträckan och som gjorde att jag med alla mina krämpor fick möjlighet att halta runt en bana som var 1 km kortare…

Då kommer vi till klubbens hjältar där vi börjar med Anders Gedin. Två veckor innan tävlingen fick jag ett återbud från vår tilltänkte förstasträckslöpare. Lite försynt ringde jag upp Anders, som till vardags springer H65, och undrade om han kunde tänka sig att ta sig an förstasträckan. Han tyckte att det var lite synd att ha honom på första då han som snabbast skulle springa på 8 min/km i Stockholmsterräng. Jag sa att jag tyvärr inte såg någon i laget som var bättre än honom i dagsläget och han accepterade utmaningen. Han genomförde förstasträckan i sann Gedin-anda och kom in på en km-tid på 7,53, vilket bara underskreds av Leonard och vår sent inlånade Daniel – trots att de flesta av oss hade både kortare och lättare banor.

Här ser vi hjälten Anders Gedin i fin löpstil i startklungan. Starkt lopp av en H65:a på första sträckans 8 km! Foto: Olle Rönnols.

Nästa hjälte är Linnea som var tänkt att springa 4,1 km orange. Efter fredagens första återbud accepterade hon att flyttas upp till 4,9 km blå. När vi fick veta att det satt en D10 på bussen funderade jag på vem jag skulle kunna gå in på den sista sträckan – 6,5 km blå i omstarten. Linnea fick frågan och även om hon såg lite chockad ut så tackade hon direkt ja. Hon tog laget runt och var nöjd med sin insats även om hon tyckte att det var långt och svårt.

Även Andreas är en hjälte. Förra året var vi bara någon minut ifrån omstart även på sträcka 23 och det fanns inte i någons tankevärld att vi i år skulle klara oss ifrån omstart på sträcka 24. En bit in i tävlingen går det dock upp för oss att alla springer så bra så att vi eventuellt skulle klara oss ifrån omstart på sträcka 24, vilket i Andreas fall skulle innebära 9,2 km istället för omstartens förkortade 6,4 km. Andreas ställde dock snart om sin hjärna och började hoppas på att slippa gå ut i omstart och anta en utmaning som var rejält mycket större än vad han hade planerat för.

Nu kliver hjälten Leni in i handlingen. Hon har vid flera tidigare förfrågningar svarat att hon inte tävlar. I år så lyckades jag dock vid ett svagt tillfälle få henne att vara tillgänglig till att hoppa in i laget. Då jag precis samtidigt som jag pratade med henne fick ett återbud på den sträckan som jag hade i tanken för Leni så trodde jag att hon förstod och accepterade en plats i laget. På torsdagskvällen skickade jag ut info om bussresan till Leni och fick till svar -Alltså hallå!!! Räknar du med att jag ska springa!!!???. Kallsvettig över missförståndet skrev jag att jag hade räknat med henne i laget och för att lugna henne lite så sa jag att då vi kommer att omstarta på sträcka 24 (och kanske även sträcka 23) så kommer det inte att vara någon som står och väntar på dig vid växlingsplanket. Leni ställde då upp för laget och fick en trevlig dag i Stockholm. Well, alla sprang ju så bra så att nu fanns det ju chans att slippa omstart på sträcka 24. Leni tittade på mig med en mörk blick och sa -Du lovade mig att ingen skulle stå och vänta på mig! (med ett litet leende). Hon gjorde en bra insats och växlade över till Andreas två minuter innan växlingsfållan stängde inför omstarten. Lenis insats innebar att vi inte kunde tappa några placeringar på de sista två sträckorna!

Andreas gjorde sedan ett stabilt jobb och tog sig runt de dryga 9 km på strax över 10 min/km.

Förutom Virve så fanns det tre till hjältar på den vita 4e-sträckan. Mamma Erika gjorde en av sina första orienteringstävlingar någonsin. Jonathan gjorde sitt första 25manna och Leonard rusade runt på 19 minuter – bättre än de flesta H10or och flera äldre grabbar. Dessa killar har dessutom två respektive ett år kvar i H10-klassen!

Hjälten Jonathan Mårts på väg mot växel. (Ivrigt påhejad av en get?). Film: Linnea Stamer

Även Elisabet är en hjälte som för dagen sprang i en vacker Säterbygdentröja. Hon var lite av lagets städgumma då hon under det sista dygnet var placerad på både orange, vit och slutligen en blå sträcka.

Vi ska inte heller glömma de övriga hjältarna Beatrice, Olle, Robert, Magnus, Anton, Per, Frida, Elina, Anita, Leif, Kjell, Dan, Henrik, lagledare och supporters som alla gjorde den här dagen till ett bra minne. Laget sprang in på plats 236 av 340 startande lag!

Nästa år hoppas jag kunna skriva om ännu fler hjältar!